>> In English
  LENA CARLSSONS KOLUMN



   Här refereras några transplantationsstudier.    Klicka på tillbaka för att komma till    kolumnens förstasida.






Transplantation med celler från näthinna

Stover NP, Bakay RA, Subramanian T, Raiser CD, Cornfeldt ML, Schweikert AW, Allen RC, Watts R: Intrastriatal implantation of human retinal pigment epithelial cells attached to microcarriers in advanced Parkinson disease. Arch Neurol. 2005 Dec;62(12):1833-7


I den här undersökningen fick parkinsonpatienter implantat med celler från mänsklig näthinna. Transplantationer på patienter med parkinsons sjukdom har annars utförts med dopaminproducerande celler från foster. Näthinnecellerna producerar l-dopa, modersubstansen till dopamin. Resultatet visade att patienterna fick bättre muskelfunktion. Tidigare försök har gett positiva resultat i djumodeller med gnagare och apor.

Celler från näthinnan kan isoleras från avlidna, odlas i laboratoriet och fästas vid små partiklar, så kallade mikrobärare, som opereras in i hjärnan. Sex patienter med en avancerad form av parkinsons sjukdom ingick i den här öppna pilotstudien. Patienternas muskelfunktion förbättrades signifikant med 48 procent ett år efter operationen och vidmakthölls efter två år. Inga allvarliga biverkningar upptäcktes och ingen patient fick ofrivilliga rörelser. Ingen medicin mot avstötning gavs.

Den årliga uppföljningen fortsätter. Forskarna kommenterar att placeboeffekten kan spela en roll, och en placebokontrollerad dubbelblind studie har startats..


Transplantation med celler i lösning

Ivar Mendez et al: Cell type analysis of functional fetal dopamine cell suspension transplants in the striatum and substantia nigra of patients with Parkinson's disease. Brain 2005 128(7): 1498-1510


För första gången analyseras här två parkinsonpatienter efter döden, sedan de transplanterats med fosterceller i form en lösning. De två patienterna fick transplantat både i striatum (strimmiga kroppen) och substantia nigra (svarta kroppen). Vid många andra transplantationer tillförs fostercellerna som vävnadsbitar i fast form, och enbart i striatum. Djurmodeller med gnagare visar att transplantat i både stiatum och substantia nigra förbättrar muskelförmågan mer än om transplantatet endast tillförs i striatum. Fostercellerna som de två parkinsonpatienterna fick var dopaminproducerande celler av en noggrant utvald typ som går förlorad vid Parkinsons sjukdom.

Patienterna fick bättre muskelfunktion och ingen fick biverkningar som till exempel dyskinesier (ofrivilliga rörelser). Båda fick också medicin mot avstötning. Den ena patienten, en 69-årig man som lidit av Parkinsons sjukdom i 15 år, började gradvis förbättras några månader efter operationen. Treårsuppföljningen visade att de ofrivilliga rörelserna (som ej hade med operationen att göra) förbättrats.

Den andra patienten var en 59-årig kvinna som haft Parkinsons sjukdom i 11 år. Operationen kunde bara fullföljas i högra hjärnhalvan på grund av att en blödning inträffade i den vänstra under ingreppet.
Efter operationen blev patientens symtom successivt bättre och behandlingen med l-dopa kunde minska med 30 procent. Det blev en avsevärd förbättring, med 50 procent, i musklernas funktion och i livskvalitén, trots att kvinnan hade en allvarlig form av Parkinsons sjukdom vid tiden för operationen. Förbättringen av muskelfunktionen inträffade på kroppens vänstra sida medan den högra försämrades efter tre år. (Högra hjärnhalvan kontrollerar vänster kroppshalva och tvärtom.)

Tre år efter operationerna gjordes undersökningar med PET, där hjärnan avbildas. Undersökningarna visade att de transplanterade cellerna överlevde och bildade nya utskott. Båda patienterna dog några år efter operationerna av orsaker som ej hade med ingreppen att göra.

Tidigare transplantationer med cellsuspensioner visar att 90 procent av patienterna slipper ofrivilliga rörelser. Bland andra Olle Lindvall vid Lunds Universitet har utfört sådana operationer. Hos vissa av de här patienterna har transplantatet fungerat i mer än 11 år. Transplantatets funktion har mätts med utsöndringen av dopamin och förbättringen av symtomen.


NIH: Kontrollerad studie av Olanow

Olanow CW, Goetz CG, Kordower JH et al. A double-blind controlled trial of bilateral fetal nigral transplantation in
Parkinson's disease. Ann Neurol 2003; 54(3): 403-14

Trettioen patienter med Parkinsons sjukdom deltog i en dubbelblind tvåårig studie. Ingen signifikant effekt av behandlingen upptäcktes. När de patienter som hade en mildare form av sjukdomen analyserades såg man emellertid att behandlingen hade en signifikant positiv effekt på muskelfunktionen. En allvarlig biverkan av behandlingen var att mer än hälften av de transplanterade patienterna drabbades av ofrivilliga rörelser. Författarna drar slutsatsen att transplantation med fosterceller inte kan rekommenderas för närvarande.


Översikt av Olanow

Snyder Brian, Olanow CW: Stem cell treatment for Parkinson's disease: an update for 2005. Curr Opin Neurol. 2005 Aug;18(4):376-85

Warren Olanow och Brian Snyder går här igenom studier på transplantationer och forskning kring stamceller.

Författarna konstaterar att en rad öppna studier gett varierande men i allmänhet bra resultat. Men två kontrollerade studier som startats av NIH (National Institute of Health) misslyckades med att nå de viktigaste målen. Många patienter fick ofrivilliga rörelser. Färska studier antyder att orsaken kan vara att de transplanterade cellerna bildar ofullständiga kontakter med nervceller i striatum (strimmiga kroppen). Resultaten skulle kunna förbättras om fler dopaminproducerande nervceller tillförs, om medicin mot avstötning ges och om yngre patienter med mindre svåra symtom behandlas.

Stamceller skulle kunna vara ett alternativ, fortsätter forskarna. De kan utvecklas till dopaminceller och har i djurmodeller av Parkinsons sjukdom gjort nytta även om resultatet varit blygsamt. Författarna menar att stamceller är mycket lovande men att många svårigheter måste övervinnas. En mängd frågor måste besvaras innan man ens kan överväga en sådan behandling. Kan stamceller bilda tillräckligt antal fungerande dopaminceller som överlever och införlivas i hjärnans nervsystem? Blir resultatet i så fall bättre för patienten än transplantationer med fosterceller? Andra frågor gäller vilken typ av stamcell som ska användas, hur man bäst får cellerna att föröka sig och utvecklas till dopaminceller, var i hjärnan och i vilket antal cellerna ska införas, och om mediciner mot avstötning ska användas. Dessutom måste risken för tumörbildning, ofrivilliga rörelser och andra biverkningar undersökas innan försök på människor görs. Man bör vara medveten om att parkinsonsymtom som inte beror på brist på dopamin kanske inte går att åtgärda med stamceller.

Författarna menar att orealistiska förväntningar byggts upp hos media och allmänhet. Entusiasmen måste modifieras av erfarenheterna från transplantationer med fosterceller, säger de. Författarna understryker också vikten av att göra dubbelblinda kontrollerade studier.

Snyder och Olanow avslutar med att säga att de ser transplantation med stamceller som en viktig experimentell behandling som det dock inte finns några garantier för att den ska lyckas.


Översikt av Lindvall och Björklund

Lindvall Olle, Björklund Anders. Cell Therapy in Parkinson's Disease. NeuroRx 2004 Oct;1(4): 382-392

Olle Lindvall, professor i klinisk neurovetenskap, och Anders Björklund, professor i fysiologi, vid Lunds Universitet är pionjärer när det gäller transplantationer på parkinsonpatienter. Båda forskar om stamceller och är verksamma på Stamcellcentrum vid Lunds Universitet. Lindvall och Björklund medverkar här i ett temanummer om cellterapi vid sjukdomar i centrala nervsystemet. De konstaterar att resultaten av transplantationer med fosterceller varierar. I de mest lyckade fallen som utförts i Lund har patienterna visat förbättringar i mer än 10 år och kunnat sluta med l- dopabehandling och återgå till ett normalt liv. Men enligt författarna har inte nuvarande transplantationsmetoder varit överlägsna andra behandlingar, när det gäller grupper av patienter. Författarna tror vidare att stamceller kan vara ett alternativ, men de pekar på att en rad problem återstår att lösa.


NIH: Kontrollerad studie med stor placeboeffekt

Freed CR, Greene PE, Breeze RE, Tsai WY, DuMouchel W, Kao R, Dillon S, Winfield H, Culver S, Trojanowski JQ, Eidelberg D, Fahn S. Transplantation of embryonic dopamine neurons for severe Parkinson's disease. N Engl J Med. 2001 Mar 8;344(10):710-9

Gordon PH, YU Q, Qualis C et al. Reaction time and movement time after embryonic cell implantation in Parkinson's disease.
Arch Neurol 2004; 61(6): 858-61

McRae C, Cherin E, Yamazaki TG et al. Effects of perceived treatment on quality of life and medical outcomes in a double-
blind placebo surgery trial. Arch Gen Psychiatry 2004; 61(4): 412-20


I en studie av Freed och medarbetare 2001 deltog 40 patienter, som slumpvis delades in i två grupper. Den ena gruppen genomgick transplantation med dopaminproducerande fosterceller. Den andra gruppen var en kontollgrupp som genomgick en skenoperation, där inga fosterceller tillfördes. Ingen patient fick medicin mot avstötning. Studien var dubbelblind under så länge som ett år. Under den tiden visste varken patienterna eller personalen vilka patienter som fått fosterceller. Den genomsnittliga tiden för dubbelblindstudier är annars 8 veckor. Resultatet visade att symtomen på Parkinsons sjukdom förbättrades betydligt mer i den transplanterade gruppen än i den skenopererade gruppen, hos patienter som var 60 år eller yngre.

I en delstudie av Gordon och medarbetare 2004 gjordes en noggrannare analys som kom fram till att reaktionstiden och tiden det tar att utföra rörelser förbättrades mer i transplantationsgruppen.

I en annan delstudie av McRae och medarbetare undersöktes patienternas livskvalitet efter ingreppen, och här blev resultatet delvis annorlunda än i den ursprungliga undersökningen. I den här delstudien ingick 30 patienter, varav 12 fått transplantat. Resultatet visade att de patienter som trodde att de erhållit fosterceller rapporterade större förbättringar än de som inte trodde att de fått transplantat. Förbättringarna gällde både för objektiva och subjektiva faktorer. Den medicinska personalen som bedömde patienterna gjorde samma rapportering. Resultaten hade inget samband med om patienterna verkligen genomgått en transplantation eller ej. Forskarna drar slutsatsen att placeboeffekten var mycket stor för såväl subjektiva som objektiva mått. Andra kontrollerade studier visar liknande resultat. Placeboeffekten tycks bli större ju mer extrem en behandling är, och ett operativt ingrepp i hjärnan är en extrem åtgärd, konstaterar forskarna.

Den enda signifikanta skillnaden mellan de patienter som fick transplantat och de som skenopererats var att den skenopererade gruppen rapporterade mer social kontakt fyra månader efter ingreppen. Forskarna spekulerar kring orsaken. När det gällde den fysiska funktionen förbättrades båda grupperna signifikant efter ett år, och förbättringen var störst i den transplanterade gruppen.

Forskarna jämförde också livskvaliten mellan den grupp som trodde att den fått transplantat och den grupp som trodde att den genomgått en skenoperation. Flera skillnader upptäcktes. De patienter som trodde att de blivit transplanterade rapporterade en större fysisk förbättring och ett bättre socialt stöd än de patienter som trodde att de skenopererats, efter 8 och 12 månader. Skillnaden i fysisk förbättring var större än när man jämförde de grupper som verkligen genomgått transplantation respektive skenoperation.

Livskvalitet innefattar de tre faktorerna fysisk, emotionell och social funktion. Den fysiska funktionen är ett objektivt mått medan den emotionella och sociala funktionen är subjektiva mått. För att mäta den fysiska funktionen görs skattningsskalor dels på hur patienten klarar aktiviteter i sitt dagliga liv, dels på hur allvarliga symtom patienten har. Muskelförmåga, stelhet, darrningar och tal bedöms. Emotionell funktion handlar om graden av stress, depression och ångest samt i vilken utstäckning sjukdomen inkräktar på normala aktiviteter. Den sociala funktionen, slutligen, mäts med skattningsskalor för hur mycket socialt stöd patienten tycker att hon får och hur mycket social kontakt hon har.


juni 2006
Lena Carlsson

© Lena Carlsson








Hemsidans redaktör: Lena Carlsson
Hemsidans epostadress:
carlsson@brainmessenger.se

 
| Tillbaka |
  >> Webdesign: Mikael Lammgård