Media är fulla av nyheter och reportage om stamcellsforskningen, som framställs i lovande ordalag. Allmänheten får intrycket att hjärnan inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att kunna repareras med hjälp av stamceller. Men rapporteringen är ensidig eftersom negativa resultat får liten eller ingen publicitet. Den ensidiga rapporteringen gäller bland annat nybildning av nervceller (neurogenes) i hjärnan hos vuxna människor, liksom stamcellernas roll vid depressionssjukdomar, inlärning och stroke (slaganfall). (Läs om studier i Lenas kolumn.)

• Nybildning av nervceller ej bekräftad
  
  
• För positiv bild
  
  

Nybildning av nervceller ej bekräftad
Att nya nervceller kan ersätta döda celler även hos den vuxna mänskliga hjärnan framställs ofta som en etablerad sanning. Men ingen har faktiskt ännu lyckats visa detta. Det var Peter Eriksson och hans medarbetare vid Sahlgenska Akademin i Göteborg som år 1998 hävdade att nervceller kan bildas i hippocampus inne i tinningloben hos den vuxna människan. Men den ungerske forskaren Laszlo Seress såg en dramatisk minskning i celldelningen i hippocampus hos barn efter första levnadsåret, i sin studie år 2001, då han använde markörer för celldelning. Seress kunde inte bekräfta att några av cellerna var nervceller.

I DN i oktober 2006 skrev Vetenskapsredaktionen att Jonas Frisén vid Karolinska Institutet lyckats bekräfta Peter Erikssons fynd om neurogenes i hippocampus, med hjälp av en ny metod att bestämma åldern på nervceller. Men Friséns undersökningar är ännu inte publicerade eller ens insända för publikation. Hans studie var alltjämt pågående när DN-artikeln kom. Sedan dess har ingenting viktigt hänt, enligt Frisén (personlig kommunikation med Lena Carlsson i mitten av december 2006).

I Peter Erikssons och Jonas Friséns undersökningar utnyttjas olika tekniker för att påvisa nybildning av nervceller. Eriksson använder DNA-liknande komponenter och Frisén radioaktivt kol. Båda teknikerna mäter material som införlivas i arvsmassan hos delande celler. Det är viktigt att känna till att en sådan införlivning kan ske även när ingen neurogenes har ägt rum. Några slutsatser kan endast dras om resultaten är negativa, det vill säga om det inte skett någon införlivning och inga nya nervceller har bildats (se Lenas kolumn).


För positiv bild
Genom att problemen inom stamcellsforskningen sällan får tillräcklig belysning får allmänheten en alltför glättad bild. Det gäller inte minst möjligheten med transplantationer vid Parkinsons sjukdom. Svenska forskare på området brukar till exempel inte berätta att de två största och mest välkontrollerade och analyserade transplantationsstudierna vid Parkinsons sjukdom visar ganska nedslående resultat, vilket jag redan kommenterade i min förra kolumn.

Det är sant att några framstående stamcellsforskare nämner de stora hinder som måste övervinnas om terapi med stamceller på patienter ska bli verklighet. Men de verkar inte särskilt angelägna att förmedla sina betänkligheter till lekmän såsom patienter, allmänheten, de anslagsbeviljande instanserna eller politikerna.

För hundra år sedan fastslog nobelpristagaren Ramon y Cajal att förlorade nervceller inte kan ersättas. Han har ännu inte motbevisats. Men hans påstående gäller förstås bara nervceller. För många andra celltyper kan möjligheterna vara helt annorlunda.


januari 2007
Arvid Carlsson