| ARVID CARLSSONS KOLUMN
Här kommenterar Arvid Carlsson
de senaste forskningsresultaten från
transplantationsstudier på patienter med
Parkinsons sjukdom. Hans slutsats är att sådana
transplantationer omöjligt kan lyckas. Skälet
är att de nya cellerna inte ersätter de gamla
cellerna i hjärnans viktiga
återkopplingssystem. Resultatet blir ihållande
biverkningar snarare än en förbättring av
symtomen.
Placebokontrollerade
studier ger inget stöd
Transplantationer i hjärnan vid Parkinsons
sjukdom har ingen framtid. De är rent teoretiskt
dömda att misslyckas. De senaste årens
forskning ger stöd åt en sådan syn.
Forskningen visar bland annat att placeboeffekten
är stor och att biverkningar i
rörelseförmågan är vanliga efter sådana här
operationer. Resultatet är inte förvånande med
tanke på hur hjärnan fungerar. Om man börjar
använda stamceller istället för fosterceller
kommer problemen troligen att förvärras.
Svenska forskare har sedan 1980-talet gjort en
pionjärinsats genom att sätta igång försök
med transplantationer vid Parkinsons sjukdom,
först på djur och sedan på patienter. I
försöken på patienter har mänskliga
forsterceller som framställer dopamin använts.
De preliminära resultaten från de här
studierna var lovande. Studierna var dock inte
placebokontrollerade, och senare har bilden
förändrats.
Två placebokontrollerade undersökningar har nu
utförts i USA där patienter transplanterats med
dopamin-producerande fosterceller från
människa. Resultaten visar i huvudsak god
överensstämmelse och kan sammanfattas så här:
När man jämförde de behandlade och
placebobehandlade patienterna blev det i stort
sett ingen signifikant skillnad i
rörelseförmågan. (Patienterna fick då ingen
medicin som ersatte dopamin.) Däremot
observerades en annan tydlig skillnad mellan de
båda grupperna: Flera av de transplanterade
patienterna fick dyskinesier, det vill säga
ofrivilliga rörelser, även i frånvaro av
medicin. I ingen av studierna rekommenderades
fortsatta behandlingsförsök på nuvarande
stadium i forskningen.
Sinnrikt
återkopplingssystem
Det är inte första gången som öppna studier
inte har kunnat bekräftas av
placebokontrollerade studier. Egentligen är
resultaten inte förvånande mot bakgrund av
våra nuvarande kunskaper. Dopaminet spelar en
oerhört viktig roll för att göra våra
rörelser så snabba, smidiga och effektiva som
möjligt. För att detta ska kunna ske är de
dopamin-bildande nervcellerna inkopplade i ett
ytterst sinnrikt kontrollsystem, där många
olika nervceller deltar i komplicerade
nervcellskretsar. När dopamincellerna går under
vid Parkinsons sjukdom uppkommer en lucka i
systemet. Är det rimligt att anta att
transplanterade dopaminceller ska kunna fylla
denna lucka och därmed ersätta de celler som
gått förlorade? Enligt min uppfattning är
svaret nej. För att förklara min uppfattning
vill jag använda mig av en enkel liknelse.
De dopamin-bildande nervcellerna ingår i en
kedja av nervceller. Det innebär att de å ena
sidan styrs av vissa celler, medan de själva å
andra sidan styr andra celler. Vi kan likna detta
vid ett ekipage med häst och vagn.
Dopamincellerna är hästen, medan de celler som
styr dopamincellerna är kusken, och de celler
som styrs av dopaminet är vagnen. De
transplanterade cellerna ska nu för att kunna
fungera bli inkopplade som häst mellan kusken
och vagnen. Här finner vi genast stora problem.
Dopamincellerna har i flertalet fall
transplanterats i corpus striatum ("den
strimmiga kroppen"). De dopaminceller som
har gått förlorade vid Parkinsons sjukdom
befann sig långt därifrån, nämligen i
"den svarta kärnan". Det är här som
kusken finns (eller i varje fall hans tömmar).
De transplanterade cellerna ligger alltså utom
räckhåll för kusken. Vad man kan vänta sig av
detta är att de transplanterade dopamincellerna
inte kan bidra till någon ändamålsenlig
rörelseförmåga, men väl till okontrollerade,
ändamålslösa rörelser, det vill säga
dyskinesier. De ovan rapporterade resultaten var
alltså förutsägbara.
Kan man då inte i stället utföra sina
transplantationer i den svarta kärnan? Jo, det
har försökts. Men då uppkommer ett nytt
problem: Även om kusken och hästen nu är nära
intill varandra och alltså kanske skulle kunna
kopplas till varandra på ett meningsfullt sätt
(även om detta inte i och för sig är
självklart), så befinner sig nu hästen utom
räckhåll för vagnen, som ju finns långt
borta, i den strimmiga kroppen.
Stamceller ingen
lösning
Forskare på området har uttryckt förhoppningen
att en bättre tillgång på dopamin-bildande
nervceller via odling av stamceller skulle kunna
lösa problemen. Men det är ju inte alls
tillgången på celler som utgör stötestenen. I
själva verket har ju de transplanterade
fostercellerna visat god överlevnad, och att de
kan producera effektiva mängder av dopamin
framgår ju av dyskinesierna. Ökas mängden
transplantat kan man därför vänta sig större
effekter av samma slag som tidigare, alltså i
första hand ökade dyskinesier.
juni 2006
Arvid Carlsson
|
 |
