>>In English
ARVID CARLSSONS KOLUMN



Här kommenterar Arvid Carlsson de senaste forskningsresultaten från transplantationsstudier på patienter med Parkinsons sjukdom. Hans slutsats är att sådana transplantationer omöjligt kan lyckas. Skälet är att de nya cellerna inte ersätter de gamla cellerna i hjärnans viktiga återkopplingssystem. Resultatet blir ihållande biverkningar snarare än en förbättring av symtomen.


Placebokontrollerade studier ger inget stöd
Transplantationer i hjärnan vid Parkinsons sjukdom har ingen framtid. De är rent teoretiskt dömda att misslyckas. De senaste årens forskning ger stöd åt en sådan syn. Forskningen visar bland annat att placeboeffekten är stor och att biverkningar i rörelseförmågan är vanliga efter sådana här operationer. Resultatet är inte förvånande med tanke på hur hjärnan fungerar. Om man börjar använda stamceller istället för fosterceller kommer problemen troligen att förvärras.

Svenska forskare har sedan 1980-talet gjort en pionjärinsats genom att sätta igång försök med transplantationer vid Parkinsons sjukdom, först på djur och sedan på patienter. I försöken på patienter har mänskliga forsterceller som framställer dopamin använts. De preliminära resultaten från de här studierna var lovande. Studierna var dock inte placebokontrollerade, och senare har bilden förändrats.

Två placebokontrollerade undersökningar har nu utförts i USA där patienter transplanterats med dopamin-producerande fosterceller från människa. Resultaten visar i huvudsak god överensstämmelse och kan sammanfattas så här:


När man jämförde de behandlade och placebobehandlade patienterna blev det i stort sett ingen signifikant skillnad i rörelseförmågan. (Patienterna fick då ingen medicin som ersatte dopamin.) Däremot observerades en annan tydlig skillnad mellan de båda grupperna: Flera av de transplanterade patienterna fick dyskinesier, det vill säga ofrivilliga rörelser, även i frånvaro av medicin. I ingen av studierna rekommenderades fortsatta behandlingsförsök på nuvarande stadium i forskningen.


Sinnrikt återkopplingssystem
Det är inte första gången som öppna studier inte har kunnat bekräftas av placebokontrollerade studier. Egentligen är resultaten inte förvånande mot bakgrund av våra nuvarande kunskaper. Dopaminet spelar en oerhört viktig roll för att göra våra rörelser så snabba, smidiga och effektiva som möjligt. För att detta ska kunna ske är de dopamin-bildande nervcellerna inkopplade i ett ytterst sinnrikt kontrollsystem, där många olika nervceller deltar i komplicerade nervcellskretsar. När dopamincellerna går under vid Parkinsons sjukdom uppkommer en lucka i systemet. Är det rimligt att anta att transplanterade dopaminceller ska kunna fylla denna lucka och därmed ersätta de celler som gått förlorade? Enligt min uppfattning är svaret nej. För att förklara min uppfattning vill jag använda mig av en enkel liknelse.

De dopamin-bildande nervcellerna ingår i en kedja av nervceller. Det innebär att de å ena sidan styrs av vissa celler, medan de själva å andra sidan styr andra celler. Vi kan likna detta vid ett ekipage med häst och vagn. Dopamincellerna är hästen, medan de celler som styr dopamincellerna är kusken, och de celler som styrs av dopaminet är vagnen. De transplanterade cellerna ska nu för att kunna fungera bli inkopplade som häst mellan kusken och vagnen. Här finner vi genast stora problem. Dopamincellerna har i flertalet fall transplanterats i corpus striatum ("den strimmiga kroppen"). De dopaminceller som har gått förlorade vid Parkinsons sjukdom befann sig långt därifrån, nämligen i "den svarta kärnan". Det är här som kusken finns (eller i varje fall hans tömmar). De transplanterade cellerna ligger alltså utom räckhåll för kusken. Vad man kan vänta sig av detta är att de transplanterade dopamincellerna inte kan bidra till någon ändamålsenlig rörelseförmåga, men väl till okontrollerade, ändamålslösa rörelser, det vill säga dyskinesier. De ovan rapporterade resultaten var alltså förutsägbara.

Kan man då inte i stället utföra sina transplantationer i den svarta kärnan? Jo, det har försökts. Men då uppkommer ett nytt problem: Även om kusken och hästen nu är nära intill varandra och alltså kanske skulle kunna kopplas till varandra på ett meningsfullt sätt (även om detta inte i och för sig är självklart), så befinner sig nu hästen utom räckhåll för vagnen, som ju finns långt borta, i den strimmiga kroppen.


Stamceller ingen lösning
Forskare på området har uttryckt förhoppningen att en bättre tillgång på dopamin-bildande nervceller via odling av stamceller skulle kunna lösa problemen. Men det är ju inte alls tillgången på celler som utgör stötestenen. I själva verket har ju de transplanterade fostercellerna visat god överlevnad, och att de kan producera effektiva mängder av dopamin framgår ju av dyskinesierna. Ökas mängden transplantat kan man därför vänta sig större effekter av samma slag som tidigare, alltså i första hand ökade dyskinesier.


juni 2006
Arvid Carlsson










 
Hemsidans redaktör: Lena Carlsson
Hemsidans epostadress:
carlsson@brainmessenger.se
 
| Till förstasidan |
  >> Webdesign: Mikael Lammgård